Mo Yan ?vers?ttning fr?n kinesiska:Anna Gustafsson Chen

?rade akademiledam?ter，mina damer och herrar!

Jag tror att alla ni som ?r n?rvarande h?r har f?tt en viss f?rst?else f?r den avl?gsna Gaomi nord?stra socken via tv eller internet.Kanske har ni sett min nittio?rige far，mina br?der och min syster，min fru och dotter eller min ett ?r och fyra m?nader gamla dotterdotter.Men den person jag saknar allra mest i denna stund，min mor，kommer ni aldrig att f? tr?ffa.Sedan det tillk?nnagavs att jag har tilldelats ?rets Nobelpris i litteratur har m?nga m?nniskor f?tt dela ?ran med mig，men det kommer hon aldrig att f? g?ra.

Mor f?ddes 1922 och dog 1994.Hennes aska vilade f?rst i persikotr?dg?rden ?ster om byn，men f?rra ?ret best?mde man sig f?r att dra en j?rnv?gslinje rakt genom tr?dg?rden och vi tvingades flytta graven ?nnu l?ngre bort.N?r vi ?ppnade den uppt?ckte vi att kistan redan hade f?rmultnat och att mors kvarlevor hade blivit ett med lerjorden.Vi fick n?ja oss med att helt symboliskt gr?va upp litet mull och flytta den till den nya graven.Fr?n och med den stunden har jag k?nt att mor ?r ett med jorden och att n?r jag st?r p? jorden och talar ?r det henne jag talar till.

Jag var mors yngsta barn.

Mitt tidigaste minne ?r av att jag bar familjens enda termosflaska bort till den gemensamma matsalen f?r att h?mta varmvatten.Eftersom jag var utmattad av hunger tappade jag termosen som gick i bitar och jag g?mde mig livr?dd i en h?stack och v?gade inte komma fram p? hela dagen.Framemot kv?llen h?rde jag mor ropa mitt smeknamn.N?r jag kr?p fram ur h?stacken f?rv?ntade jag mig en utsk?llning，men hon varken slog eller gr?lade p? mig –hon str?k mig bara ?ver huvudet och suckade djupt.

Mitt allra sorgligaste minne ?r fr?n n?r jag f?ljde med mor ut p? en av kollektivets ?krar f?r att plocka veteax.N?r mannen som vaktade f?ltet kom s?ttande flydde veteplockarna ?t alla h?ll，men mor kunde inte springa s? fort p? sina bundna f?tter och den storvuxne vakten f?ngade henne och gav henne en ?rfil.Hon vacklade och ramlade omkull.Vakten konfiskerade de veteax vi hade plockat och traskade glatt visslande d?rifr?n.Jag kommer aldrig att gl?mma det f?rtvivlade uttrycket i mors ansikte n?r hon satt d?r p? marken med blodet rinnande ur mungipan.M?nga ?r senare，n?r vakten hade f?rvandlats till en vith?rig gammal gubbe，st?tte jag ihop med honom p? marknaden.Jag t?nkte rusa fram till honom och ge igen，men mor h?ll fast mig och sade lugnt:”Mannen som slog mig var inte samme man som den d?r gamlingen.”

Mitt starkaste minne ?r av en midh?sthelg d? familjen f?r ovanlighets skull hade lagat jiaozi – ett slags k?ttf?rsfyllda，kokta piroger –och vi fick en hel sk?l var.Precis n?r vi skulle b?rja ?ta d?k en gammal tiggare upp vid porten. Jaggav honom en halv sk?ltorkad s?tpotatis och han sade ilsket:“Jag ?r en gammal man.H?r sitter ni och ?ter jiaozi，men mig erbjuder ni bara torkad s?tpotatis!Var har ni hj?rtat egentligen?”Jag blev arg och svarade:“Det ?r minsann inte s? m?nga g?nger om ?ret som vi f?r ?ta jiaozi!Vi f?r bara en sk?l var –det blir man inte ens halvm?tt p?.Du borde vara n?jd med s?tpotatisen och vill du inte ha den s? kan du sticka!”Mor tystade mig och lade ?ver h?lften av sina jiaozi i gamlingens sk?l.

Det jag ?ngrar allra mest ?r n?r jag hj?lpte mor att s?lja kinak?l och – kanske medvetet，kanske inte – lurade en gamling p? tio ?re.N?r jag hade r?knat pengarna gick jag till skolan och n?r jag kom hem igen satt mor och gr?t.T?rarna rann ?ver kinderna.Hon sk?llde inte p? mig utan sade bara tyst:”Min son，du fick mig att tappa ansiktet.”

N?r jag var i ton?ren blev mor allvarligt lungsjuk. Sv?lt，sjukdomaroch utmattning gjorde att familjen hamnade i sv?righeter och vi kunde varken se n?gon ljusning eller n?got hopp.En k?nsla av ?verh?ngande fara kom ?ver mig och jag fick f?r mig att mor n?r som helst kunde ta livet av sig.Det f?rsta jag gjorde n?r jag kom hem fr?n arbetet var att ropa hennes namn och f?rst n?r jag h?rde hennes r?st k?nde jag stenen falla fr?n mina axlar.Om hon inte svarade blev jag r?dd och sprang runt och letade efter henne i huset och i kvarnen.Vid ett tillf?lle s?kte jag igenom alla rum i huset utan att hitta henne.D? satte jag mig ute p? g?rden och gr?t.I samma stund klev mor in genom porten med ett knippe ved p? ryggen.Hon blev missn?jd ?ver att se mig gr?ta，men jag ville inte ber?tta varf?r jag var s? r?dd.Hon genomsk?dade mig och sade:“Mitt barn，oroa dig inte.Oavsett hur outh?rdligt mitt liv ?n ?r s? kommer jag inte att g? till kung Yama f?rr?n han kallar p? mig.”

Jag har alltid varit ful. M?nga i byn brukade ?ppet skratta ?t mig och i skolan fanns det en del vildsinta ungar som till och med slog mig.N?r jag kom hem gr?t jag och mor sade:“Min son，du ?r inte ful.Du saknar varken n?sa eller ?gon och du har b?de armar och ben p? plats.P? vilket s?tt ?r du ful?S? l?nge du har ett gott hj?rta och oftast ?r sn?ll，s? g?r det dig vacker ?ven om du skulle r?ka vara ful.”Senare flyttade jag in till staden.D?r fanns det v?lutbildade personer som gjorde narr av mitt utseende bakom ryggen p? mig eller till och med h?nade mig ?ppet.D? brukade jag t?nka p? vad mor hade sagt och lugnt och stilla be dem om urs?kt.

Mor kunde inte l?sa och hon hade stor respekt f?r personer som kunde det.Vi levde under sv?ra f?rh?llanden och ofta fick vi bara ett m?l mat om dagen，men om jag bad henne att k?pa b?cker eller skrivdon gjorde hon det alltid.Hon var en str?vsam m?nniska som avskydde lata barn men om jag hade f?rsummat att g?ra mina sysslor p? grund av att jag l?ste s? kritiserade hon mig inte.

Underen tid fanns en ber?ttare p? marknaden.Jag brukade smita dit i smyg och lyssna och d? gl?mde jag de uppgifter mor hade gett mig. Det klandrade hon mig f?r. P? kv?llen，n?r hon satt och sydde kl?der i ljuset fr?n den lilla oljelampan，kunde jag inte l?ta bli att ?terge ber?ttarens historier f?r henne.Till en b?rjan blev hon litet irriterad，f?r i hennes ?gon var alla historieber?ttare ordvr?ngare utan riktigt arbete ur vars mun inget gott kunde komma.Men s? sm?ningom drogs hon med av det jag ber?ttade och i forts?ttningen gav hon mig inga sysslor p? marknadsdagar，utan l?t mig g? till marknaden och lyssna.F?r att tacka henne och f?r att visa vilket gott minne jag hade brukade jag livligt ?terber?tta de historier jag hade h?rt under dagen.

Mycket snart tillfredsst?llde det mig inte att bara ?terge ber?ttarens historier.Medan jag ?terber?ttade dem lade jag till och broderade ut inneh?llet.F?r att g?ra mor n?jd brukade jag hitta p? egna stycken och ibland ?ndrade jag historiernas slut.Min publik var inte l?ngre bara mor utan ocks? min storasyster，min faster och min farmor.N?r mor hade lyssnat f?rdigt s?g hon ibland oroligt p? mig och sade，som om hon hade talat till sig sj?lv:“Min son，vilken sorts man ska du bli n?r du v?xer upp?Inte har du v?l t?nkt f?rs?rja dig p? att prata strunt?”

Jag f?rstod mors oro，f?r i v?r by tyckte alla illa om pratsamma ungar och ibland st?llde jag till med problem f?r familjen.I min novell“Tjuren”ber?ttar jag om en pojke som avskys av alla i byn p? grund av sin snacksalighet och han ?r ett eko av mig sj?lv som ung.Mor sade ofta ?t mig att prata mindre.Hon hoppades att jag skulle bli ett tystl?tet，lugnt och taktfullt barn，men jag visade ist?llet prov p? en mycket stark f?rm?ga att uttrycka mig och en stor l?ngtan efter att prata.Det var f?rvisso farligt，men eftersom min ber?ttarkonst ocks? sk?nkte henne gl?dje var hela situationen djupt mots?gelsefull.

Det finns ett tales?tt som lyder “det ?r l?ttare att flytta berg och floder ?n att f?r?ndra en m?nniskas natur”.Trots att far och mor g?ng p? g?ng r?dde mig att inte vara s? pratsam，kunde jag inte bli av med min medf?dda k?rlek till orden.Det har gjort att mitt namn，Mo Yan，?r ganska sj?lvironiskt，eftersom dess betydelse ?r“tala inte”.

Innan jag hade g?tt ut l?gstadiet blev jag tvungen att sluta skolan och eftersom jag var ett klent barn som inte klarade n?gra tunga sysslor blev jag satt att valla f?r och kor ute p? ?ngarna.N?r jag vandrade f?rbi skolporten med djuren i sl?pt?g och s?g mina forna klasskamrater leka och stoja inne p? g?rden k?nde jag en oerh?rd sorg och f?rstod vilken sm?rta det ?r f?r en m?nniska – ?ven f?r ett barn – att skiljas fr?n gruppen.

Ute p? ?ngarna sl?ppte jag l?s djuren och l?t dem beta som de ville.Himlen var bl? och vid som ett hav，?ngarna var o?ndliga och det fanns inteen m?nniskainom syn- och h?rh?ll，bara n?gra f?glar som kvittrade i himlen.Jag k?nde mig ensam och ?vergiven och n?r jag betraktade de vita molnen som seglade fram p? himlen fick jag en massa underliga fantasibilder i huvudet.D?r jag bodde fanns det gott om ber?ttelser om r?var som f?rvandlade sig till vackra kvinnor.Jag fantiserade om att en s?dan sk?nhet skulle komma och g?ra mig s?llskap n?r jag vallade，men hon d?k aldrig upp.Vid ett tillf?lle s?g jag dock en eldr?d r?v skutta fram ur det h?ga gr?set och det gjorde mig s? r?dd att benen vek sig och jag satte mig p? rumpan p? marken.R?ven sprang iv?g och f?rsvann sp?rl?st men jag darrade fortfarande.Ibland satt jag p? huk bredvid korna och betraktade min egen spegelbild i de m?rkbl? ko?gonen.Ibland h?rmade jag f?glarnas l?ten och f?rs?kte kommunicera med dem，ibland utg?t jag mig f?r ett tr?d.Men varken f?glarna eller tr?den tog n?gon notis om mig.L?ngt senare，n?r jag hade blivit f?rfattare，skulle jag komma att anv?nda de fantasierna i mina romaner. M?nga har prisat mig f?r min fabuleringsf?rm?ga och vissa litteratur?lskare har bett mig avsl?ja hemligheten med hur man ?var upp sin fantasi.Jag kan bara le sorgset till svar.

Det ?r precis s?som den kinesiske filosofen Laozi sade:“Olyckan ?r det som lyckan st?der sig p?;lyckan ?r det som olyckan ruvar p?.”Som barn tvingades jag sluta skolan，jag var hungrig，ensam och led av att inte ha n?got att l?sa，men av den anledningen fick jag precis som min f?reg?ngare，f?rfattaren Shen Congwen，mycket tidigt b?rja studera samh?llets och det m?nskliga livets stora bok.N?r jag lyssnade till ber?ttaren p? marknaden var det bara ett blad i den boken.

N?r jag hade slutat skolan b?rjade jag umg?s med vuxna och inledde min l?nga bana som en som “studerar med ?ronen ”.F?r tv?hundra ?r sedan frambringade min hembygd en stor historieber?ttare – Pu Songling.M?nga av m?nniskorna i v?r by，inklusive jag sj?lv，?r hans ?ttlingar.Under arbetet p? de kollektiva ?krarna， i produktionsbrigadens stall och ladug?rdar，p? farmors och farfars uppv?rmda tegels?ng，ja，till och med p? de gungande oxk?rrorna fick jag h?ra sp?khistorier，historiska legender och underliga anekdoter.Alla dessa ber?ttelser var sammanl?nkade med naturen omkring oss och med min sl?kts historia，n?got som gjorde dem ytterst verkliga f?r mig.

Jag kunde inte dr?mma om att de en g?ng skulle bli r?material f?r mitt skrivande.P? den tiden var jag bara ett barn som hade f?r?lskat sig i historier och fascinerad lyssnade till andras ber?ttelser.Jag var ocks? en ?vertygad teist som trodde att allt har en sj?l och k?nde djup respekt n?r jag s?g ett m?ktigt tr?d.Om jag fick syn p? en f?gel f?rest?llde jag mig att den i vilket ?gonblick som helstkunde f?rvandlas till m?nniska och om jag m?tte en fr?mling undrade jag om han inte var ett djur i m?nniskohamn.Varje kv?ll，n?r jag var p? v?g hem efter att ha f?tt mina arbetspo?ng r?knade p? produktionsbrigadens kontor，greps jag av en djup skr?ck och f?r att styrka mig sj?ng jag h?gt d?r jag sprang.Jag var i m?lbrottet och r?sten var hes och hemsk att lyssna till，s? min s?ng var en pl?ga f?r grannarna.

Jag bodde p? landet i tjugotv? ?r och den l?ngsta resa jag gjorde under den tiden var n?r jag en g?ng tog t?get till Qingdao.Jag gick n?stan vilse bland de enorma virkesh?garna p? s?gverket och n?r mor fr?gade mig vad jag hade sett i Qingdao kunde jag bara sorgset svara:“Jag s?g inget，bara h?g efter h?g efter h?g med tr?.”Men det var ocks? den resan till Qingdao som f?dde min starka l?ngtan efter att l?mna min hembygd och resa ut i v?rlden.

Den 2 februari 1976 tog jagformellt v?rvning i armén.Jag l?mnade Gaomi nord?stra socken，denna plats som jag b?de ?lskade och hatade，och i ryggs?cken hade jag Kinas historia i sammandrag，ett verk i fyra band som mor hade k?pt ?tmig efterattha s?ltsina br?llopssmycken.S? inleddes den viktigaste perioden i mitt liv.Jag m?ste medge att hade det inte varit f?r reformpolitiken och de enorma samh?llsf?r?ndringar och framsteg som skett i Kina under de senaste trettio ?ren s? skulle det inte ha funnits en f?rfattare som jag.

Det var mitt under det tr?kiga livet p? f?rl?ggningen som jag m?tte 1980-talets intellektuella frig?relse och uppblommande intresse f?r litteratur.Jag，som hade varit ett barn som lyssnade p? historier med ?ronen och ber?ttade dem med munnen，fick nu prova att ber?tta med pennan ist?llet.Till en b?rjan gick det knaggligt.Jag hade ingen tanke p? att mina tjugo ?r i en by p? landet i sj?lva verket var en rik k?lla till litteratur，nej，p? den tiden trodde jag att litteratur innebar att man skrev om goda m?nniskor och goda h?ndelser，om hj?ltar och f?rebilder.Och ?ven om n?gra av mina verk publicerades var deras litter?ra v?rde l?gt.

H?sten 1984 blev jag antagen till avdelningen f?r litteratur vid Befrielsearméns akademi f?r konst och litteratur.Med hj?lp och st?d av min underbare l?rare，den k?nde f?rfattaren Xu Huaizhong，skrev jag bland annat novellerna“H?stfloden”och“Den uttorkade floden”samt romanerna Den genomskinliga moroten och Det r?da f?ltet.Det var i“H?stfloden”som namnet“Gaomi nord?stra socken”f?rst d?k upp och d?refter var jag som en kringflackande bonde som pl?tsligt f?r en egen bit jord – jag，den litter?re luffaren，hade ?ntligen hittat en plats d?r jag kunde sl? mig ner.Jag m?ste erk?nna att n?r jag skapade min litter?ra hembygd s? inspirerades jag av den amerikanske f?rfattaren William Faulkner och den colombianske f?rfattaren Gabriel García Márquez.Jag har inte l?st s?rskilt m?nga av deras verk，men deras nyskapande anda gjorde ett djupt intryck p? mig och fick mig att f?rst? att en f?rfattare m?ste ha en plats som bara tillh?r honom.I vardagen b?r man vara anspr?ksl?s och medg?rlig，men n?r man skriver m?ste man vara best?md och diktatorisk.I tv? ?r f?ljde jag dessa stora m?stare i sp?ren men till sist ins?g jag att jag m?ste g?ra mig fri fr?n dem och i en ess? skrev jag:“De ?r tv? brinnande facklor men jag ?r ett block av is.Om jag kommer dem f?r n?ra s? f?r?ngas jag.”Min erfarenhet ?r att om en f?rfattare p?verkas av en annan s? beror det p? att det innerst inne finns en andlig samst?mmighet mellan de tv?.De har，som man brukar s?ga，“tv? hj?rtan som sl?r i samma takt”.S? ?ven om jag aldrig gjorde n?gon grundlig studie av dessa f?rfattares verk utan bara l?ste n?gra f? sidor f?rstod jag genast vad de hade gjort och d?rmed ocks? vad jag borde g?ra och hur jag skulle g?ra det.

Det jag borde g?ra var i sj?lva verket ganska enkelt:att ber?tta mina egna historier p? mitt eget s?tt.Och mitt eget s?tt var detsamma som historieber?ttarens p? marknaden，detsamma som farfars och farmors och alla gamlingars i byn.F?r att vara ?rlig s? har jag aldrig funderat s?rskilt mycket p? vilka ?h?rare jag har n?r jag ber?ttar.Kanske ?r lyssnaren n?gon som liknar min mor，kanske ?r det jag sj?lv.Till en b?rjan handlade ber?ttelserna om mig sj?lv och mina egna erfarenheter.Jag var barnet som fick stryk i“Den uttorkade floden”och pojken som inte s?ger ett ord i Den genomskinliga moroten.Jag hade verkligen f?tt stryk p? det s?ttet av min far n?r jag begick ett misstag och jag hade verkligen sk?tt bl?sb?lgen hos smeden vid brobygget.Men naturligtvis r?cker en m?nniskas erfarenheter，oavsett hur fantastiska de ?n ?r，inte ensamma till f?r att bli en novell eller roman.En litter?r ber?ttelse kr?ver fiktionalisering，kr?ver fantasi.M?nga p?st?r att Den genomskinliga moroten ?r det b?sta jag har skrivit och jag s?ger varken emot eller h?ller med，men jag anser att just den romanen ?r det mest symboliska och tankev?ckande som jag har skrivit.Det kolsvarta barnet med den ?verm?nskliga f?rm?gan att f?rnimma v?rlden och uth?rda sm?rta ?r sj?len i alla mina verk.I mina romaner och noveller har jag skrivit om m?nga personer，men ingen av dem st?r mig lika n?ra som han.Kanske kan man s?ga att bland de m?nniskor en f?rfattare skapar finns det alltid en som tar ledningen.Han s?ger inte ett ord men leder best?mt den brokiga skaran n?r de entusiastiskt och engagerat upptr?der p? Gaomi nord?stra sockens stora scen.

Det finns alltid en gr?ns f?r hur m?nga egna historier man har，och n?r man har ber?ttat dem f?r man framf?ra andra m?nniskors historier.De ber?ttelserjagharh?rtfr?n mina sl?ktingaroch fr?n de andra byborna，de ber?ttelser om mina f?rf?der som kommit till mig fr?n de gamla，de v?ller nu fram som mobiliserade soldater. De ser p? mig med f?rv?ntansfull blick och v?ntar p? att jag ska skriva ner dem.Min farfar och farmor，min far och min mor，mina br?der och min syster，mina fastrar och farbr?der，min fru och min dotter –alla har de dykt upp i mina texter，och m?nga av de andra som bor i Gaomi nord?stra socken har ocks? figurerat i mina noveller och romaner.Naturligtvis ?r de fiktionaliserade och har blivit n?got mer ?n sina vanliga jag:personer i litter?ra verk.

I min senaste roman，Grodor，dyker min faster upp.Sedan jag tilldelades Nobelpriset har m?nga journalister s?kt upp henne och till en b?rjan svarade hon t?lmodigt p? deras fr?gor，men snart orkade hon inte mer utan flydde hem till sin son，som bor i en mindre stad.Och visst ?r faster f?rebilden f?r kvinnan i Grodor，men det finns en himmelsvid skillnad mellan henne och romanfiguren.Fastern i romanen ?r despotisk och arrogant– n?stan r?varaktig – medan min verkliga faster ?r en mild och v?nlig person，en exemplarisk maka och mor.Min verkliga faster lever p? ?lderns dag ett lyckligt och rikt liv，medan fastern i romanen lider av en sj?lslig sm?rta som g?r att hon tillbringar n?tterna s?mnl?s och vandrar runt som en osalig ande i m?rkret，insvept i en svart rock.Jag ?r tacksam f?r fasters storsinthet och ?ver att hon inte har blivit arg p? mig f?r att jag har beskrivit henne som jag gjort i romanen，och jag beundrar hennes vishet och hennes f?rm?ga att f?rst? det komplicerade f?rh?llandet mellan en romanfigur och en verklig person.

N?r mor hade d?tt var jag utom mig av sorg och best?mde mig f?r att skriva en bok som jag skulle till?gna henne.Det blev Bred bak och stora br?st(Fengru feitun).Eftersom jag var mycketbeslutsam och uppfylld av starka k?nslor skrev jag klart det f?rsta utkastet till den 500 000 tecken l?nga romanen p? bara 83 dagar.

I Bred bak och stora br?st anv?nde jag mig skrupelfritt av mors egna upplevelser，men romanmoderns k?rlekserfarenheter ?r uppdiktade och h?mtadefr?nm?ngam?drariGaomi nord?stra socken.I f?rordet skrev jag att jag dedicerade romanen till“mors sj?l i Himlen”men i sj?lva verket ?r den i lika h?g grad till?gnad alla m?drar p? jorden.Det var i alla fall min ?vermodiga intention，precis som n?r jag hoppades p? att g?ra Gaomi nord?stra socken till ett kinesiskt eller globalt mikrokosmos.

Alla f?rfattare har sina egna skaparprocesser.Var och en av mina b?cker har sin egen komposition och inspirationsk?lla.Vissa romaner，som till exempel Den genomskinliga moroten，har sitt ursprung i en dr?m medan andra，som till exempel Vitl?ksballaderna，bygger p? verkliga h?ndelser.Men oavsett om de har sin bakgrund i dr?mmar eller i verkliga livet s? m?ste de till sist inf?rliva den individuella erfarenheten om de ska f?rvandlas till litter?ra verk med levande karakt?rer，ett rikt spr?k och en originell struktur.Jag m?ste s?rskilt p?peka att jag l?t en verklig historieber?ttare och s?ngare kliva ut p? scenen i Vitl?ksballaderna och spela en oerh?rt viktig roll.Jag ?ngrar att jag anv?nde hans riktiga namn i texten，men sj?lvklartvarhanshandlingaruppdiktade.S?dana saker h?nder ofta n?r jag skriver:jag b?rjar med att anv?nda en persons riktiga namn i hopp om att komma honom eller henne litet n?rmare，och n?r texten ?r f?rdig och jag ska byta ut namnet uppt?cker jag att det inte l?ngre ?r m?jligt.Vissa av de som n?mns vid namn i b?ckerna har s?kt upp min far och utgjutit sig ?ver detta och han har bett om urs?kt ? mina v?gnar samtidigt som han har uppmanat dem att inte ta det p? allvar.Han brukar s?ga:“I den f?rsta meningen i Det r?da f?ltet skriver han ’mitt bandityngel till far’!Om jag inte bryr mig om det，vad ojar ni er d? ?ver?”

N?r jag har skrivit Vitl?ksballaderna och andra verk som ligger n?ra den sociala verkligheten har den st?rsta fr?ga jag st?llts inf?r inte varit om jag v?gar kritisera samh?llets m?rka sidor utan om mitt engagemang och min ilska ska f? politiken att dominera ?ver litteraturen och g?ra romanen till en faktarapport.Som f?rfattare ?r man en del av samh?llet och har naturligtvis sina egna ?sikter och st?ndpunkter，men n?r man skriver m?ste man st?lla sig p? m?nniskans sida och skriva om folk som de m?nniskor de ?r.Bara s? kan litteraturen ta sin utg?ngspunkt i en h?ndelse men ?nd? ?verskrida den，engagera sig i politiken men vara st?rre ?n den.

Kanske ?r det f?r att jag s? l?nge levde under sv?ra omst?ndigheter som jag f?rst?r mig p? den m?nskliga naturen.Jag vet vad verkligt mod vill s?ga och jag vet vad verkligt medlidande inneb?r.Jag vet att det i varje m?nniskas inre finns ett dunkelt omr?de som inte g?r att definiera med begrepp som r?tt eller fel，ont eller gott，och att det ?r d?r f?rfattaren kan ge sina talanger fullt spelrum.Ett verk som r?tt och levande kan beskriva detta mots?gelsefulla dunkel kommer att h?ja sig ?ver politiken och besitta de egenskaper som tillkommer verkligt framst?ende litteratur.

Att jag pratar p? om mina egna verk kan vara irriterande，men mitt liv ?r s? t?tt sammankopplat med mitt skrivande att om jag inte talar om det vet jag inte vad jag ska s?ga.D?rf?r m?ste jag be er alla att urs?kta mig.

I mina tidigaste verk var jag en modern historieber?ttare som dolde mig bakom den litter?ratexten，men ioch med romanen Sandeltr?straffet(Tanxiangxing)klev jag sj?lv ut p? scenen.Om mina f?rsta verk bestod av en in?tv?nd monolog utan tillt?nkt l?sare，s? k?nde jag fr?n och med detta att jag stod mitt p? torget inf?r en stor publik och livligt ber?ttade min historia.Det ing?r i den globala romantraditionen，s?rkskiltiden kinesiska.Jag har anstr?ngt mig h?rt f?r att l?ra av moderna v?sterl?ndska f?rfattare och f?rs?kt mig p? olika litter?ra grepp och stilar，men till sist har jag ?terv?nt till traditionen.Denna hemkomst ?r naturligtvis inte statisk och of?r?nderlig.Sandeltr?straffet och de verk jag har skrivit senare ?r texter som tillh?r den kinesiska romantraditionen men ocks? l?nar tekniker fr?n den moderna v?sterl?ndska romanen.Det man kallar litter?r f?rnyelse ?r i grund och botten ett resultat av den sortens blandning.Och det ?r inte enbart en blandning av kinesisk litter?r traditon och utl?ndsk teknik，det ?r en blandning av skrivande och andra konstformer p? samma s?tt som Sandeltr?straffet ?r en blandning av folklig operakonst och litteratur，p? samma s?tt som mina tidiga texter h?mtade n?ring ur konst，musik eller till och med akrobatik.

Till sist f?r jag be om er till?telse att s?ga n?gra ord om Ximen Nao och hans sju liv.Originaltiteln – F?delse，d?d，utmattning – ?r h?mtad ur en buddhistisk sutra och jag vet att den har st?llt till med problem f?r alla mina ?vers?ttare.Jag har inte ?gnat mig ?t n?gra djupare studier av buddhistiska klassiker och har bara ytliga kunskaper om den buddhistiska f?rst?elsen av naturen，men anledningen till att jag valde detta namn ?r att jag anser att m?nga av buddhismens grundtankar bygger p? en verklig f?rst?else av universum och att i buddhistiska ?gon ?r m?nga av v?ra v?rldsliga strider fullkomligt meningsl?sa.Sedd ur detta h?gre perspektiv ?r v?rlden ytterst tragisk.Sj?lvklart ?r min bok inte n?gon predikan，men jag skriver om m?nniskans ?de och k?nslor，om hennes begr?nsningar och tolerans samt om de anstr?ngningar och uppoffringar hon g?r f?r att finna lyckan och h?lla fast vid sin ?vertygelse.Romanens Lan Lian，mannen som v?ljer att g? mot str?mmen，?r i mina ?gon en verklig hj?lte.Hans f?rebild ?r en bonde fr?n en grannby som jag ofta s?g som barn，n?r han gick f?rbi p? v?gen utanf?r v?rt hus och sk?t en gnisslande k?rra med tr?hjul framf?r sig.Vagnen drogs av en haltande ?sna som i sin tur leddes av bondens fru，som hade bundna f?tter.I d?tidens kollektivistiska samh?lle framstod detta underliga arbetsekipage som oerh?rt bisarrt och otidsenligt och vi barn s?g dem som bak?tstr?vande clowner.N?r de gick f?rbi p? gatan brukade vi till och med fulla av r?ttr?dig indignation kasta sten efter dem.M?nga ?r senare，n?r jag fattade pennan f?r att skriva，d?k den mannen och den scenen upp i mitt huvud.Jag ins?g att jag en dag skulle skriva en bok om honom，att jag f?rr eller senare m?ste ber?tta hans historia，men det var inte f?rr?n ?r 2005，n?r jag i ett tempel fick se en v?ggm?lning p? temat“sex reinkarnationer”，som jag f?rstod hur jag r?tt skulle ?terge den.

Efter tillk?nnagivandet av Nobelpriset i litteratur har det uppst?tt vissa diskussioner.Till en b?rjan trodde jag att dispyten handlade om mig，men s? sm?ningom blev jag varse att den man diskuterade ?r en person som inte har n?got med mig att g?ra.Jag k?nner mig som en teaterbes?kare som studerar ett sk?despel.Jag ser hur man sl?nger blomblad ?ver pristagaren，men ocks? hur man h?nger stenar om hans hals och ?ver?ser honom med avloppsvatten.Jag blir r?dd f?r att han ska bryta ihop，men d? kikar han leende fram bakom blommorna och stenarna，torkar smutsvattnet av kroppen，tar ett steg ?t sidan och s?ger till folkhopen:

Det b?sta s?ttet f?r en f?rfattare att tala ?r att skriva.Allt jag har att s?ga har jag formulerat i mina verk.Ord som kommer ur munnen skingras och sv?var bort med vinden，men det man f?ster p? papper kommer alltid att finnas kvar.Jag hoppas att ni ska ha t?lamod att l?sa mina b?cker ?ven om jag inte har n?gon r?tt att kr?va det av er.Jag har inga f?rhoppningar om att ni ska ?ndra er uppfattning om mig bara f?r att ni l?ser dem，f?r det finns ingen f?rfattare i v?rlden som kan g?ra alla l?sare lyckliga.Det st?mmer ?nnu b?ttre i tider som dessa.

Och ?ven om jag inte har n?gon lust att tala s? m?ste jag g?ra det idag，s? l?t mig s?ga ytterligare n?gra ord.

Jag ?r en historieber?ttare，s? jag ska ber?tta en historia f?r er.

1960-talet，n?r jag gick i tredje klass，tog skolan med oss p? en utst?llning som handlade om det h?rda livet i det gamla samh?llet.Vi gr?t och skrek under ledning av v?r l?rare.F?r att f?rs?kra mig om att l?raren s?g hur v?l jag uppf?rde mig avstod jag fr?n att torka t?rarna ur ansiktet.Jag s?g att flera av mina klasskamrater i hemlighet smetade in kinderna med snor som skulle f?rest?lla t?rar，men jag m?rkte ocks? att bland alla dessa falskeligen b?lande elever fanns en som varken gr?t eller gav ett ljud ifr?n sig och inte heller hade slagit h?nderna f?r ansiktet.Han stirrade p? oss med uppsp?rrade ?gon och en blick som var f?rskr?ckt eller kanske f?rvirrad.Efter bes?ket informerade jag l?raren om hans beteende och skolan utf?rdade en varning tillhonom.M?nga ?r senare f?rklarade jag f?rl?raren hurmycketjag ?ngrade att jag hade avsl?jat pojken och d? ber?ttade han att minst ett dussin elever hade rapporterat saken innan jag s?kte upp honom.Min klasskamrat avled f?r flera decennier sedan men varje g?ng jag t?nker p? honom k?nner jag djup ?nger.H?ndelsen l?rde mig n?got，n?mligen att n?r alla gr?ter m?ste man till?ta n?gra att inte g?ra det.Det g?ller i ?nnu h?gre grad n?r gr?ten blir till en teaterf?rest?llning.

L?t mig ber?tta ytterligare en historia.F?r drygt trettio ?rsedan arbetade jag idet milit?ra.En kv?ll n?r jag satt p? kontoret och l?ste klev en gammal officer in genom d?rren，kastade en blick p? platsen mitt emot mig och mumlade:“Jas?，?r det ingen h?r?”Jag reste mig genast och sade:“R?knas inte jag?”Den gamle officeren rodnade ?nda upp p? ?ronen och backade f?rl?gen ut ur rummet.Under en l?ng tid var jag mycket n?jd med mig sj?lv f?r detta och ans?g mig vara en modig soldat，men s? h?r i efterhand g?r det mig generad.

Och s?，om ni till?ter det，kommer en sista ber?ttelse，en som min farfar ber?ttade f?r mig f?r m?nga ?r sedan.?tta kringresande murare r?kade ut f?r ett ov?der och s?kte skydd i ett f?rfallet tempel.?skknallarna kom allt t?tare och luften tycktes genljuda av drakars skrin.Alla var r?dda och gr? i ansiktet av skr?ck.En av dem sade:“En av oss ?tta m?ste ha gjort n?got f?rskr?ckligt.Den skyldige borde ensam g? ut ur templet och ta sitt straff s? att vi andra inte blir indragna.”Naturligtvis var det ingen som ville l?mna templet.N?gon annan kom med ett f?rslag:“Om ingen vill g? ut kan vi v?l sl?nga ut v?ra halmhattar h?rifr?n.Den vars hatt bl?ser ut genom tempelporten ?r bevisligen skyldig och m?ste ta straffet.” Och s? sl?ngde alla sina halmhattar mot tempelporten.Sju av hattarna landade inne p? g?rden，bara en f?rdes ut fr?n tempelomr?det av vinden.Alla f?rs?kte ?vertyga mannen som ?gde hatten om att han m?ste ta sitt straff，men han hade f?rst?s ingen lust att l?mna templet.Till sist lyfte de upp honom och sl?ngde ut honom genom porten.Jag anar att ni nog har gissat hur historien slutar–i samma stund som de kastade ut honom tr?ffades det f?rfallna templet av blixten och rasade ihop.

Jag ?r en historieber?ttare.

Jag har tilldelats Nobelpriset i litteratur f?r att jag ber?ttar historier.

Sedan jag tilldelades priset har m?nga fantastiska h?ndelser ?gt rum och de h?ndelserna har ?vertygat mig om att sanning och r?ttvisa existerar.

Under de ?r och m?nader som ligger framf?r mig kommer jag att forts?tta ber?tta mina historier.

Tack!